Söndag = bakslag...

...men först lite bilder från kalaset.

Lily-Kate älskar andra barn och sysselsätter sig lätt med andra barn och andras leksaker så det va en fröjd att få komma hemifrån en liten stund till Tuvas tre års kalas.
Hos Tuva fanns det en docka som kröp, en kundvagn som man kunde handla med och annat smått och gott som visade sig vara mycket spännande. Dagen till ära hade mamma köpt en riktigt flick-klänning på Kapphal med rosett och tyll i underkjolen.

...bakslag va det ja. Love hade inte svarat på medicinen han fått visade proverna som togs på söndagen så det blev nya tag med ny medicin som heter Ery-Max, 3ml 2ggr/dag i 10 dagar yyyiipeee. Änsålänge tar han ofta medicinen själv i spruta rakt in i munnen men 10 dagar hua hua. Det är dessutom viktigt att vi fullföljer denna kur eftersom Love har den smittsamma varianten av lunginflammation, Mykoplasma pneumoni, jo jo.
Som plåster på såren kom mos och Max med finaste lastbilen som var lastad med tre stycken fyrhjulingar, WOW sa Love och stammade fram så många ord han kunde på minsta möjliga minut.

Tack för omtanken underbara familj och fina vänner, ni ger oss styrkan via sms, facebook, whatsup och alla andra tänkbara sätt.

Söndag kväll dansade jag i köket med vår dotter, vi dansade till ledmotivet av "True blood"
Bad things med Jace Everett, skönt ombyte från den dag jag haft.

Fredagen kom ikapp mig idag, den slog mig rakt på käften och jag bara grät av rädsla, trötthet och ångest. Det är så mycket vi ska genomleva men det gör ont, att se någon annan lida är värre än något annat.

Jag minns när jag låg på sjukhuset efter mina operationer, dvs snitten och bröstbölden men det rör mig inte i ryggen för det kan jag hantera. Mina barn och andra i min närhet berör mig tydligen väldigt mycket starkare, på ett annat okontrolerbart sätt. Känslorna kom som en tsunami, helt oanmäld. Kanske hade jag klarat mig ifrån känslostormen om jag hade varit hemma med lillan och Niklas hade varit med Love. Söndagen var som en dimma av gråt och rusande hjärta, jag va tvungen att berätta vad jag kände om det vi upplevt, Love och jag. Niklas fick sätta sig ner och lyssna exakt på vad jag kände, jag försökte måla en bild av alla moment av dygnet på sjukhuset så att han kunde förstå och såklart förstod han men det räckte inte.

TID - det är alltid tiden som gör att du kommer ur något som skakat om dig, så även för mig. Idag känns det bättre och det är tack vare tiden och möjligheten att få prata av mig.

Nu har vi checkat ut från "UTKLIPPAN" vårt rum på barn avd och Love svara positivt på den medicin han nu äter och vi har redan hunnit bli lite "trötta" på honom och hans kivande med syster men just nu är det ett friskhetstecken.