Tredje skiftet- del 3

Värkarna kommer allt tätare och vi känner en viss frustration och besvikelse över att det inte går fortare. Ann har allt mer ont och vid 05:00 fattas beslutet att det är dags för
ryggmärgsbedövningen.




Narkosläkaren meddelas och Christer som han heter är på plats inom 30 minuter. Bedövningsprocessen går väl och resultatet blir att Ann kan slapna av lite och till och med vila i 30 minuter. Det värkstrimulerande droppen vrids upp ännu en gång men resultatet blir outhärdliga smärtor i värkarna igen. Gigantiska höftsmärtor innfinner sig och de närmaste timmarna blir katastrofala. Någonstans kring detta skede förlorade vi kontrollen, motivationen och målet att lyckas med denna process. Klockan 09:00 kommer det tredje skiftet på plats och Anita önskar oss lycka till och går hem från sitt pass. Ny barnmorska och nya team anländer. Helen heter denna barnmorska och precis som tidigare blir vi strålande bemötta med en serviceanda som slår det flesta 5 stjärniga hotell.

Total utmattning, värre smärtor i höften och ingen framgång i "öppnandet". Många tårar, skrik på "mamma" och en desperat ton i Anns röst sker genom rummet då hon nu säger att hon vill åka hem. För första gången i denna process så känner jag att nu är det dags att höja ribban för kravställandet. Undersköterskerna gör ett stort jobb under värkarbetet men i barnmosrkans frånvaro kräver jag att få tala med jourhavande läkare eller barnmorskan.

Klockan är nu 11:00 och saknande av sömn skapar en viss tryckt stämning i rummet. För sista gången klargör jag nu med en allt för tydlig stämma att detta accepteras inte längre. Ann sitter på sängkanten gråtande och hyperventilernde. Lustgasen har spelat ut sin roll, andningen tar all energi som behövs för ett akivt värkarbete.
Vi får till slut beskedet att läkaren ska kontaktas för godkännande av eventuellt kejsarsnitt. Helen återkommer med nyheten att ha ingen förändring skett till den nya teamet kommer in klockan 14:00 så blir ett akut kejsarsnitt. Jag tar en snabb titt på klockan på väggen, kommer på mig själv att jag nu sitter och hoppas på att inget ska hända, att det nu istället ska bli ett kejsarsnitt.